onsdag, mars 29, 2006

Anna Jansson: Må döden sova

Jag har tidigare läst Silverkronan av Anna Jansson och tyckte att den var bra, men Må döden sova gav ett lite mer tveksamt intryck.

Till att börja med lider den gravt av det moderna syndromet med polisen som är tvungen att leva ett vanligt liv. Maria Wern tjafsar med sin man, tjafsar med sin chef och tjafsar med sina bekanta. I det sista fallet är det visserligen i viss mån relaterat till handlingen, men det blir i alla fall lite för mycket.

En kvinna inlagd på en klinik för provrörsbefruktning ramlar ut från en balkong och dör. Eller blir hon kanske mördad? Maria Wern tror inte på att det var en olycka eller självmord och börjar undersöka, trots högljudda invändningar från kollegor. Naturligtvis visar det sig också ligga en hund begraven någonstans. Man kan undra om poliser i romaner någonsin klantar sig och gör fel?

Ganska snart har vi fler lik, kidnappning, förgiftning och diverse annat att reda ut. Den begravna hunden kommer inte till rätta, och även andra lik visar sig inte se ut som de borde.

Jag tycker att kopplingen mellan polisroman och obduktioner och sjukvård i allmänhet fungerar bra, men boken lider av en viss brist på förvecklingar (eller kanske borde jag säga förväxlingar). Det tog inte speciellt lång tid innan jag trodde mig veta vem som var skyldig. Det brukar det inte heller göra när jag läser deckare, men allt eftersom jag läser brukar jag inse att den kan det ju inte vara för att han var någon annanstans eller hon hade fel färg på kläderna och så vidare. Under tiden jag läser brukar jag hinna utse ett antal olika personer till att vara skyldig (ibland samma person flera gånger, på olika grunder) innan det framkommer vem det verkligen är. I Må döden sova antog jag rätt med en gång och det fanns aldrig någon egentlig anledning att ändra den uppfattningen.

Till och från är dialogen lite kantig. Jag ska inte säga att den är direkt dålig, men då och då hajar man till och undrar vem som skulle kunna få för sig att verkligen säga så. En annan liknande sak som retade mig var att alla poliser verkar tilltala varandra med efternamn. Visst händer det att en del personer blir kända av sina bekanta och kollegor med efternamn, men knappast alla. Det här gjorde att dialogen mellan poliserna ofta kändes lite sextiotal eller så, eftersom alla verkade så omotiverat hövliga (även när de tilltalar varandra "jävla pappersfetischist" i samma mening).

Anna Jansson: Må döden sova
Prisma/MånPocket, 2002
275 sidor.
ISBN: 9170010226

Andra bloggar om: , , ,

1 kommentar:

Camilla sa...

Jag kan iofs hålla med om en del av dina kommentarer om boken men denna är en väldigt manlig kommentar:
"Till att börja med lider den gravt av det moderna syndromet med polisen som är tvungen att leva ett vanligt liv. Maria Wern tjafsar med sin man, tjafsar med sin chef och tjafsar med sina bekanta."

Det är ju det som gör deckarna läsvärda. Det är ju därför som de många kvinnliga deckarförfattarna har slagit igenom. För det går att känna igen sig i boken. Den beskriver en kvinnas vardag, ok vissa mäns också. Livet består inte bara av jobbet. Familjen och alla andra vardagsproblem fyller upp hjärnan och tiden lika mycket som jobbet.