fredag, mars 17, 2006

Maria Larsson: Mimers brunn

Mimers brunn är det första jag läser av Maria Larsson, och också hennes prosadebut efter tre diktsamlingar. Boken är lite ovanlig så till vida att den är utgiven på ett av de stora svenska förlagen för så länge som tio år sedan, och kallar sig fortfarande science fiction. Det är ju inte direkt så att Norstedts vräker ut science fiction, vare sig idag eller för tio år sedan.

Novellerna känns ganska sammanhållna trots att en del av dem utspelas på rymdskepp långt bort från Jorden medan andra håller sig på ytan. Intrycket är att det är en relativt nära framtid, men inte en speciellt positiv sådan. Mänskligheten har problem med miljön, med skenande artificiella intelligenser och annat. Människor är det däremot rätt ont om, åtminstone direkt i bild. De flesta noveller handlar bara om en eller kanske ett par människor och ett genomgående tema är att de är ensamma (även om de råkar vara flera). Det finns mer maskiner än människor runt oss i framtiden, tydligen.

Jag har inte läst något av Larssons poesi, men man kan här och där hitta formuleringar som är mer lyriska än vad som är normalt i dystopisk science fiction. Det är ju alltid trevligt, men det är synd att Norstedts inte har lagt ner mer arbete på boken än man har. Språket är som sagt ofta inspirerat, men det har också problem. Enligt omslagsfliken bor Maria Larsson i Vancouver, och det har börjat sätta spår i hennes språk. Ibland låter hon som en halvdan översättning från engelska. Vid något tillfälle skriver hon om något som är "defektivt", och det är rätt gott om omotiverade -ande-former. Jag tycker att det är dåligt av Norstedts redaktör att inte tvätta bort sådant.

Maria Larsson: Mimers brunn
Norstedt, 1996
231 sidor.
ISBN: 9119600623

Andra bloggar om: , , , ,

5 kommentarer:

Bonita sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Bonita sa...

Oj! en man som läser böcker skrivna av kvinnliga författare! ovanligt. Inte ens jag som är kvinna kan förmå mig att läsa en kvinnlig författare, särskilt inte en svensk. Men du kanske har tips på bra författarinnor så att jag kan sluta vara så trångsynt?

Hans Persson sa...

Jag läser böcker som är bra, helt enkelt. Eller det är i alla fall det som är teorin. Naturligtvis slinker det med en del mindre bra också...

Det jag läst finns på nätet, men tyvärr utan koppling till eventuella recensioner eller så jag skrivit. Det borde säkert ordnas någon gång.

Några tänkbara kandidater att peka på kan vara Camilla Läckberg, Karolina Bjällerstedt Mickos, Christina Brönnestam och (om Norge duger) Karin Fossum. Ulla-Carin Lindquists Ro utan åror kan också rekommenderas, men det är inte skönlitteratur.

Linnéa sa...

I min värld är det inte ett dugg ovanligt, men min bekantskapskrets är kanske inte representativ -- mest akademikertyper :-) För att vara helt ärlig så är inte författarens kön något jag tänker på annat än undantagsvis.

Bland mina absoluta favoritförfattare finns Barbro Alving, Irmelin Sandman Lilius och Tove Jansson (som har skrivit en hel del ren vuxenlitteratur också, förutom Muminböckerna som med fördel kan läsas av både barn och vuxna.) Marianne Fredriksson är det många, både män och kvinnor, som rekommenderar, men jag har inte läst något av henne själv.

Johan sa...

Oj! en man som läser böcker skrivna av kvinnliga författare! ovanligt.

Nej, inte för fem öre? Min bekantskapskrets är visserligen kanske inte heller representativ, men men.

Tove Jansson är en fantastisk svensk(språkig) författarinna.

//JJ