fredag, mars 03, 2006

Stieg Trenter: Skuggan

Den unga förlagsredaktören Barbro Assarsson får i uppdrag av sin chef att åka till Köpenhamn för att pressa ur Alfred Stoerman, en stjärnskådespelare, det sista kapitlet av hans memoarer som han ligger efter med att leverera. Istället dras hon in i en mordhistoria. Hon får hjälp av Stieg Trenters stående detektiv Harry Friberg.

Det mesta av handlingen utspelar sig i Köpenhamn, med smärre utflykter till Stockholm där både Barbro och Harry egentligen hör hemma.

Man får egentligen inte se speciellt mycket av vare sig Köpenhamn eller Stockholm eftersom det mesta av handlingen utspelar sig inne i hotellrum, teaterlokaler eller restauranger, men man får i alla fall en del känsla för tiden.

Jag antar att boken ska antas utspela sig ungefär 1960 (det sägs inte, men jag hittar inte heller något som motsäger det). Om jag skulle ha läst boken utan att ha tittat på när den var skriven skulle jag nog ha gissat på 10-20 år tidigare.

Boken är skriven i tredje person när den handlar om Barbro. När Harry Friberg kommer in i handlingen övergår den till första person. Själva språket i romanen känns inte påtagligt gammaldags, men en del av replikerna har en klar bismak av pilsnerfilm och gammal stockholmsslang. Eftersom det handlar om en mordutredning så förekommer ett ganska flitigt telefonerande. Här märks det att det är ett tag sedan, för varje gång man ska ringa från Köpenhamn till Stockholm eller vice versa så måste man beställa samtalet. Telefoner ger fortfarande ett svagt intryck av att vara högteknologi, inte någonting som alla nödvändigtvis har.

Att boken är gammal är inte något problem i sig; det är bara att man ska vara beredd på att hjältarna inte när som helst sliter fram sin mobiltelefon och pratar med varandra. Å andra sidan behöver de inte heller springa runt hemma och diska och lämna barnen på dagis, utan kan ägna sig åt handlingen på heltid. Poliser och andra detektiver med vardagsproblem är ett senare påhitt.

Stieg Trenter: Skuggan (1960)
Bonnier, 1968
189 sidor

technorati tags: , , , ,

2 kommentarer:

Monica sa...

Hur politiskt inkorrekt som helst så saknar jag ibland när poliserna inte hade barn att snyta, sambor att tråckla tider med och annat vardagstrist... utan som du skriver, kunde ägna sig åt fallen på heltid. Det kan de väl få göra i fiktionen..?

Hans Persson sa...

Jag håller med. Jag har ingenting emot deckare med hemmaproblem, men det blir lite långrandigt när det är den enda sortens deckare som finns.