söndag, oktober 01, 2006

När slutade man sprätta böcker?

Jag håller just på att läsa boken Förste svensken i Japan av Gunnar Müllern. Det var det uppenbarligen ingen som hade gjort tidigare, för boken var inte sprättad mer än några sidor i början. Medan jag sitter här och läser med brevkniven i handen börjar jag undra hur länge man egentligen publicerade böcker osprättade? Den här boken är utgiven 1963. Jag skulle gissa att det är precis i slutet av den period man som läsare fick vara beredd på att vara beväpnad för att kunna läsa, men jag vet inte. Någon annan som vet?

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

6 kommentarer:

Anonym sa...

Handlar den om Olof Eriksson Willman?

Arkeologitidskriften Fornvännen gavs ut i osprättat skick ända in på 1990-talet. Ett tag fanns det till och med två versioner: en stor skuren upplaga och en liten osprättad för att förnöja några äldre ledamöter av Vitterhetsakademien (den utgivande institutionen) som tyckte om att sprätta.

Hans Persson sa...

Nej, om Fredrik Coyet.

Det är också typiskt att Coyet inte ens fått äran av att ha varit förste svensk i Japan. Den har i stället tillagts Olof Eriksson Willman [Fotnot: Se Nordisk Familjeboks 2. upplaga, art. Willman.], en i och för sig förträfflig person, som kom dit flera år efter Coyet och som i själva verket inte ens var andre utan tredje svensk därute. (s. 31)

Din gamle bekant Nils Mattsson Kiöping förekommer också som hastigast i berättelsen, för den delen.

A.R.Yngve sa...

Osprättade böcker saknar jag inte.

Var dom såna för att spara tryckerikostnader?

Hans Persson sa...

På slutet var det kanske så, men från början var det nog helt enkelt så att det inte var nödvändigt eftersom "alla" i vilket fall lämnade den osprättade boken till bokbindaren det första de gjorde. I samband med inbindningen skärs boken, och då försvinner behovet av sprättning.

Fenomenet att sälja osprättade böcker överlevde dock ett bra tag längre än fenomenet att majoriteten av alla köpta böcker faktiskt bands in av köparen.

jill sa...

Men med osprättade böcker hade vi kunnat ha folk som jobbade som sprättare, det hade ju varit bra...

Skämt åsido, intressant att läsa. En företeelse jag aldrig hört talas om innan.

Nina sa...

Ha! Jag har precis bloggat om detta.. sitter nu och söker på "sprätta böcker" för att ta reda på va detta berodde på och hur länge man gjorde detta.. och så hittade jag din blogg... hehe, alltså fler som undrat över detta bisarra fenomen..!! =)