lördag, april 14, 2007

2007-54: Camilla Läckberg: Olycksfågeln


Camilla läckberg har sedan debuten med Isprinsessan (följd av Predikanten och Stenhuggaren) seglat upp som en av de populäraste svenska deckarförfattarna.

I Olycksfågeln drabbas lilla Fjällbacka återigen av mystiska dödsfall. Först ser det ut som en trafikolycka, men man inser snart att det finns fler likadana fall på andra ställen i Sverige. Medan man undersöker det drar dokusåpan "Fucking Tanum" in i staden för att spela in. De hinner inte mer än börja innan en av deltagarna hittas mördad i en soptunna.

Jag tror aldrig att jag har sett ett helt avsnitt av någon dokusåpa så jag kan inte bedöma om de sex personer som tagits ut till inspelningen är realistiska (om det nu ens är något som genren kräver), men de uppfyller i alla fall alla stereotyper om dokusåpaskådisar. De kommer från väldigt olika bakgrunder och kan naturligtvis inte hålla sams. Jag antar att det i princip ingår i anställningskraven att inte kunna det. Här finns exempelvis en smågangster, en bimbo, en ytterst bortskämd rikemansson från stureplan och en tjej som försöker lätta på sin ångest genom att skära sig i armarna med rakblad. Tillsätt till detta ett stort antal kameror och frikostiga mängder sprit.

Det uppstår naturligtvis en massa konflikter inom den här gruppen, och det faller på polisen att försöka reda ut om någon av dem har dödat sin skådiskollega. Att ingen av dem var speciellt förtjust i henne står i alla fall klart.

Camilla Läckberg är som vanligt bra på att skapa personer som verkar trovärdiga. En del av dem är naturligtvis samma som i de tidigare böckerna och redan välkända, men även de som är nya hinner bli riktiga människor medan man läser.

Boken är som vanligt strukturerad så att man hela tiden alternerar mellan olika personers synvinklar. Det är en bra metod för att driva handlingen framåt så att man ser vad många gör utan att någon person behöver ha krystade anledningar för att alltid befinna sig där det händer väsentliga saker. I den här boken blir det dock nästan lite jobbigt helt enkelt för att det är så pass många olika synvinklar som presenteras. Det är poliserna (flera stycken, ofta på olika ställen), dokusåpaskådisarna, diverse anhöriga och misstänkta och så vidare. Man måste vara vaken för att inte blanda ihop alla de olika personerna. Tyvärr har förlaget också missat i layouten av boken, vilket gör det hela ytterligare lite mer förvirrande. Att man byter från en person till en annan markeras av en tomrad (utan någon centrerad stjärna eller så). Ett antal gånger infaller den här tomma raden precis i slutet av en sida och försvinner då helt, och det är då lätt att missa att handlingen plötsligt befinner sig någon annanstans och bli förvirrad av att oväntade personer plötsligen dyker upp där man inte trodde att de var.

En annan irriterande sak är att Camilla Läckberg flera gånger förfaller till att lura läsaren på information. Ett par exempel:
"Vänta, det är något mer här." Han tog upp anteckningsboken igen, lade ifrån sig den på skrivbordet och sträckte ner handen i ryggsäcken. När han fick upp det som låg på botten tittade han och Martin vantroget på varandra. Det här var inte något som de hade förväntat sig att hitta. Men det bevisade bortom allt tvivel att det fanns ett samband [...censur...]

Censureringen i slutet av citatet är min för att inte avslöja handlingen i onödan. Det som retar mig är att personerna hittar något som helt klart är väsentligt, men läsaren får inte reda på vad detta föremål är. Efter de fem ord jag censurerat flyttar handlingen till en annan plats.
När hon kom till artikeln som låg längst ner i lådan trodde hon först att den hade hamnat fel. Rubriken stämde inte in, och hon vände på artikeln för att se om det var baksidan som var anledningen till att --- rivit ut tidningssidan. Men där fanns bara en annons för ett tvålmärke. Förstrött började hon läsa ingressen, och efter en mening kände hon vidare hur hela hon stelande till. Med vantrogna ögon läste hon vidare tills hon hade slukat varje mening, varje bokstav. Det kunde inte stämma. Det kunde bara inte stämma.

--- lade sakta tillbaka allt i lådan igen och ställde den på sin plats i garderoben. I huvudet for tankarna vilt fram och tillbaka.

Även här skiftar handlingen precis efter det citerade, utan att läsaren fått reda på vad det står i tidningsurklippet. Jag tycker att det här greppet är att lura läsaren. Om det inte är bra för handlingen att läsaren får reda på informationen nu så är det bättre att spara hela scenen tills den kan göras på ett naturligt sätt. Det här är inte något stort problem, men jag tycker att det är onödigt med den här konstruktionen i en i övrigt väl strukturerad handling.

Som vanligt dyker det också då och då upp en kursiv sida som berättar en annan historia. Sakta men säkert flätas den in i huvudhandlingen, men det dröjer innan man inser vart den hör. En mordhistoria är alltid en tragedi för någon, men i den här historien finns det ett antal tragedier som går omlott. Ett par av dem gäller de permanenta bipersonerna och får anses höra till kulisserna (och är inte allt för allvarliga), men i huvudhandlingen är det en ovanlig slags familjetragedi som ligger till grund för allt som händer. Den presenteras givetvis bara i små etapper, men ju mer man får reda på desto mer av tidigare obegripliga detaljer i det man har läst faller på plats. Handlingen är väl konstruerad. En del personer utsätts för extrema situationer, men jag tycker alltid att deras reaktioner känns förståeliga under omständigheterna.

Däremot retade jag mig på en utredningsteknisk detalj. Genom hela boken letar poliserna fram information från alla möjliga ställen: fingeravtryck, obduktioner, DNA-undersökningar, arkivgenomsökningar, efterlysningar och så vidare. När däremot en (tyckte jag) uppenbart intressant ledtråd rimligen finns tryckt på bevismaterialet så tar det polisen flera hundra sidor att hitta den, och då bara för att någon annan påpekar det.

Olycksfågeln slutar faktiskt nästan med en cliffhanger, trots att fallet boken handlar om är löst. Nästa del i serien heter Tyskungen och kommer ut i slutet av april. Om man läst förhandsblurbar om den när man läser Olycksfågeln så ser man redan halvvägs in i boken att små detaljer planteras ut som kommer att leda fram till nästa bok. Och inte mig emot, för jag gillar den här serien!

Camilla Läckberg: Olycksfågeln
Forum, 2006
322 sidor
ISBN: 9137129120
ISBN13: 9789137129129
Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.



Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 54 (varav 11 serieböcker)
Fem pjäser: William Shakespeare: Twelfth Night, or What You Will Sophokles: Elektra
Fem nobelpristagare: Orhan Pamuk: Snö Isaac Bashevis Singer: Shosha André Gide: Isabelle
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Fem böcker utgivna 2007: Svenska Naturskyddsföreningen: Naturen till din tjänst (årsbok 2007) Andreas Marklund: Skördedrottningen Joe Hill: Heart-Shaped Box Johan Theorin: Skumtimmen
Fem böcker inte från Sverige/USA/UK: Yasunari Kawabata: Snöns rike (Japan) Orhan Pamuk: Snö (Turkiet) Sophokles: Elektra (Grekland) André Gide: Isabelle (Frankrike) Arnaldur Indriðason: Kvinna i grönt (Island) Klart 2/3!
Fem böcker från Japan: Yasunari Kawabata: Snöns rike

Läst under 2007:
Nr 1-10
Nr 11-20
Nr 21-30
Nr 31-40
Nr 41-50
51: Arnaldur Indriðason: Änglarösten
52: Johan Theorin: Skumtimmen
53: Jonas Gardell: Ett UFO gör entré
54: Camilla Läckberg: Olycksfågeln

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

6 kommentarer:

Mamselamsen sa...

Ärligt talat, tyckte jag att den boken var rörig. Hängde inte riktigt med, när det skiftade mellan personer och miljöer.

Anders sa...

Tycker Läckberg är sjukt överskattad. Röriga böcker med alldeles för många karaktärer och skrivet på högstadiesvenska. Åsa Larsson är ett bättre alternativ.

Helena sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Helena sa...

Det låter som att boken lider av samma brister jag störde mig så enormt på i Isprinsessan - som det där med att dingla viktig information framför läsaren men rycka undan den när man nästan fått se den. Tusan människa, har man sagt A får man säga B -eller inte säga något alls! Det blir inte snyggt, inte spännande, bara oerhört billigt. Och det där med att den mest uppenbara ledtråden ignoreras, även om olika personer säkert kan tänka olika vad gäller den saken.

Jag håller nog faktiskt med Anders... men Läckberg är väl lite som TV-såpor jämfört med kvalitetsfilm - snärjiga intriger och maffiga persongallerier, populär och lättsam underhållning som många kan ta till sig. Jag kommer säkert läsa fler böcker av henne bara för att hon är så stor och intressant, det är helt enkelt kul att se vad hon gör även om jag inte gillar det riktigt.

Vad gäller Åsa Larsson så har jag precis köpt hennes debut Solstorm och ser fram emot att läsa den!

petra sa...

Precis samma invändningar hade jag när jag läst boken!

http://www.enannansida.se/bok/2006/05/olycksfgeln.html

Klaus sa...

Har aldrig tidigare läst deckare. Så Olycksfågeln var den första. Tycker den var en helt underbar bok. Den fick mig att läsa oavbrutet. Att boken skulle vara rörig kan jag inte hålla med. Inte på något vis. jag tycker att det var en viss tjusning att dingla med viktig information o sen bara rycka bort den. Det skapade en spänning som fick mig att läsa vidare. jag tänker läsa alla hennes böcker och se om dom ger mig fortsatt lust att läsa deckare. Olycksfågeln fick mig till det.