måndag, januari 21, 2008

2008-7: Bertil Mårtensson: Vingmästarens dotter

Vingmästarens dotter är Bertil Mårtenssons senaste roman, trots att den är femton år gammal. Vid en första anblick ser det ut att vara en fantasyroman, men allt eftersom man läser så börjar det stå klart att det nog i själva verket handlar om en mänsklig koloni som en gång landsatts på en planet av rymdskepp, men senare glömt bort detta. En del antydningar om detta lever dock kvar i form av nu hädiska läror. Ur handlingens perspektiv är detta dock en bisak. Det väsentliga är hur världen ser ut, inte hur den blev som den blev (även om jag gärna skulle vilja veta mer även om det senare).

Den aktuella världen har väldigt långa år, och människorna räknar istället sin ålder i årstider. Människorna är uppdelade i klaner som var och en hör till ett slott. De adliga människor som finns tävlar årligen i en flygtävling med hjälp av sina vingar. Detta är inte något mekaniskt påhitt utan ett slags underligt djur som mest består av ett par vingar och en väldigt liten kropp som håller ihop dem. Ett par vingar är bara halvt medvetna när de är för sig själva, men när de sätter sig på ryggen på en människa utvecklas ett mentalt band mellan vingarna och bäraren. Vingarna släpper människan på kommando, men när de väl träffat varandra så kommer båda parter att känna sig halva utan den andre.

Vingmästarens dotter kretsar runt tre personer. Arys är en flicka som bor hos styvföräldrar och inte vet något om varifrån hon kommer. Hon ser annorlunda ut än de övriga barnen, och de retar henne för att vara häxa. Tamara är prinsessa på ett av slotten. Hon börjar känna sig instängd eftersom hennes föräldrar plötsligen börjar kräva att hon ska uppföra sig enligt traditionen och gifta sig på ett sätt som är bra för slottet, inte med någon hon själv tycker om. Armain slutligen är en pojke som kommer från enkla förhållanden men som får flytta till slottet eftersom det visar sig att han har läshuvud.

Dessa tre barn hamnar efter diverse förvecklingar i en gemensam klass på slottet. Eftersom prinsessan verkar deprimerad bestämmer sig hennes föräldrar för att hon behöver sällskap, och det är ont om jämnåriga. Alla tre barnen har saker som de vill uppnå, men de känner sig alla tre hämmade av sin omgivning. Tamara känner sig tyngd av sitt adliga arv medan de två andra saknar möjligheter just för att de inte är adliga. De smider planer för att utnyttja varandra på olika sätt, men det går inte som de tänkt sig.

Barnen är för den delen inte de enda som känner sig trängda av traditioner och andra påtvingade förhållanden. Några personer börjar utmana traditionerna antingen frivilligt eller för att de blir lurade till det, och det hela utmynnar i en konfrontation där det visar sig att de som stått för vilka de är handlat utifrån sina egna övertygelser får det bra även om de brutit mot någon lag.

Om jag ska ha någon anmärkning mot boken så är det framför allt det: handlingen avslutas på ett tingsmöte, och det känns lite grann som upplösningen i en klassisk Agatha Christie-roman: här nystas alla problem som någonsin förekommit i boken upp och löses på bästa sätt, och det visar sig att personer som gjort fel för att slippa bryta mot sin övertygelse kommer undan på ett snyggt sätt. Jag har inget emot att reglerna i en bok så att säga ändras under färden, men det här slutet kan tyckas väldigt tillrättalagt. Jag tycker dock inte att det är något allvarligt problem. Detta är en snyggt utförd roman satt i en väl genomtänkt värld.

Ytterligare några kommentarer om Vingmästarens dotter finns här.

Bertil Mårtensson: Vingmästarens dotter
Wiken, 1992
360 sidor
ISBN: 9171190635

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

2 kommentarer:

Karro sa...

"Vid en första anblick ser det ut att vara en fantasyroman", men enligt resten av din beskrivning så ser det ut att vara en fantasyroman även vid andra anblicken, åtminstone i mina ögon. Även fantasy kan som bekant utspela sig på andra planeter... Spännande låter det oavsett!

Hans Persson sa...

Det är naturligtvis ett ämne för en doktorsavhandling eller så vad som är fantasy och inte, men jag tycker att man tappar en hel del av fantasykänslan när rymdskeppen börjar visa sig. I den här boken finns rymdskeppen bara med som gissningar och antydningar, så det går bra att låtsas som om de inte existerar.