måndag, februari 11, 2008

2008-13: J. K. Rowling: Harry Potter och dödsrelikerna

Som en av de sista i landet har jag till slut läst den sista Harry Potter-boken, och jag måste spontant säga att Rowling går i mål med flaggan i topp. Hon har hållit sig till de sju delarna som hon ursprungligen utlovat, och historien har fått ett mycket definitivt slut. Möjligheterna till uppföljare tycks små. Hon har också låtit berättelsernas ton följa med Harry Potters ålder; de senare böckerna i serien är mycket mörkare än de första. När man läst böckerna allt eftersom de kommit ut har det känts väldigt naturligt att det varit så. Möjligen kommer det att bli ett problem för senare läsare som uppskattar de tidiga böckerna och nu har möjlighet att läsa hela serien utan att själva bli ett år äldre mellan varje bok.

Harry, Hermione och Ron är på jakt efter ett antal horrokruxer, och samtidigt är dödsätarna på jakt efter dem för att ta dem till Lord Voldemort. En ganska stor del av boken tillbringar Harry och de andra på flykt. De bor på olika platser varje natt för att det ska vara svårt att få tag i dem, och under tiden gör de vad de kan för att lista ut var de sista horrokruxerna finns och hur de ser ut. De samlar också på sig en del information som gör att de börjar förstå lite mer av hur allt hänger ihop.

De månader de tillbringar i kalla tält med dödsätarna i hasorna är naturligtvis påfrestande, och de går varandra allt mer på nerverna. I tidigare böcker har de visserligen gnabbats med varandra, men det har känts som om det varit med glimten i ögat, men nu är allas tålamod på upphällningen och allt för många hårda ord sägs flera gånger.

Trots att Dumbledore dog redan i den förra boken så vilar hans ande över den här boken också. Hans testamente har avslöjats, och han har lämnat saker efter sig till Harry och de andra. Problemet är att de inte riktigt förstår vad sakerna ska vara bra för eller varför Dumbledore tyckte att det var viktigt att de fick sakerna. Att han hade ett bra skäl att ge dem just de sakerna är de säkra på, men vad var det?

Naturligtvis klarnar motiven längre fram i boken, och det är inte det enda som klarnar. Det är nästan så att man frågar sig om det finns en enda lös tråd kvar i hela serien efter det monumentala ihopknytningsarbete Rowling ägnar sig åt. Det är inte bara att man får förklaringen till det som händer i den här boken; många saker som man avfärdat som detaljer i tidigare böcker visar sig nu ha varit noggrant planterade för att återkomma i slutet av serien. Det vore faktiskt lite spännande att läsa om serien nu och se hur många av de har detaljerna som presenteras med ledtrådar om att de kommer att vara viktiga senare.

En fråga som återkommit genom hela serien är den om Snapes motiv. Är han snäll eller är han elak? I den här delen får man slutligen reda på vad det är som driver honom. Jag hade inte någon egen bra motivering till varför han gjort som han gjort, men min gissning om hans inställning visade sig stämma och den bakgrund som presenteras känns gedigen och motiverar hans beteende väl.

Över huvud taget presenteras det en väldig massa bakgrund i den här boken. Handlingen utspelar sig i nutid, men en väsentlig del av den består i att Harry och hans vänner får veta vad som hänt tidigare. Framför allt två kapitel på slutet är väldigt expositionstunga, men trots allt känns det inte som en föreläsning.

En sak som förvånade mig i den här delen var att familjen Malfoy visade sig få en så pass liten roll i den slutliga uppgörelsen. Man kan inte säga att de är oväsentliga, men med tanke på hur ofta de presenterats som Harrys motpart i de tidigare böckerna blev jag lite överraskad av att de hamnade lite på sidan om här.

Det sista kapitlet utspelar sig nitton år efter händelserna i resten av boken. Redan efter den centrala uppgörelsen i boken känns det som om Rowling verkligen gör klart att hon är färdig med Hogwarts och alla trollkarlarna, och detta sista kapitel tycker jag bekräftar det. Genom att visa att livet går vidare som vanligt avfärdar hon spekulationer om någon eventuell fortsättning. Och som sagt, det finns inte mycket till lösa trådar att spinna vidare på för en eventuell fortsättning, så nu har vi nog sett allt om Harry Potter. Jag tror att den här serien kommer att stå sig bra och få nya läsare många år framöver, och det är den värd.

J. K. Rowling: Harry Potter och dödsrelikerna (Harry Potter and the Deathly Hallows)
Tiden, 2007 (originalet 2007)
Översättning: Lena Fries-Gedin
783 sidor
ISBN: 9173710040
ISBN13: 9789173710046

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

4 kommentarer:

LadyFrost sa...

Läste du den på svenska? I så fall kan jag hälsa att översättningen är klart undermåelig, det märks att de hade bråttom och ville få ut den i affärerna. Många saker är konstigt översatta och inkonsistenta jämfört med tidigare böcker.

Hans Persson sa...

Jag läste den på svenska, men jag reflekterade inte över några grova inkonsekvenser mot översättningarna i de tidigare delarna (som jag också läst på svenska).

Anonym sa...

Bra bloggat!
Jag läste de fem första böckerna på svenska och sedan de två sista på engelska.
Jag tyckte inte att översättningarna var konstiga fören jag började läsa den engelska versionen och fick veta att Professor Slughorn från HBP kallades Professor Snigelhorn i den svenska versionen. Visserligen en ordagrann översättning, men det verkar dock lite överdrivet att översätta namn..
Du har för övrigt rätt i att böckerna kommer att fortsätta att läsas mycket framöver och jag vill bl.a. att mina systersöner ska få ta del av allt det magiska med Harry Potter :-)
Jag hoppas av hela mitt hjärta att J.K Rowling trots allt skriver en fortsättande serie om något av Harry Potters barn eller liknande t.ex. Albus Severus. Vore kanonbra!
Mvh. Hilda Anttila, 19 år

Hans Persson sa...

Jag tyckte inte att översättningarna var konstiga fören jag började läsa den engelska versionen och fick veta att Professor Slughorn från HBP kallades Professor Snigelhorn i den svenska versionen. Visserligen en ordagrann översättning, men det verkar dock lite överdrivet att översätta namn..

Just precis den sortens namn (de som faktiskt betyder något) tycker jag att det är vettigt att översätta. Det kan mycket väl finnas en mening i namnet som säger något om personen, och den som inte kan originalspråket missar den om namnet inte översätts. Ta Strider i Lord of the Rings exempelvis; om det namnet lämnats som det är hade många inte förstått det. Ohlmarks översatte det till Vidstige (och den översättningen fick vara kvar i nyöversättningen), och det tycker jag är ett bra sätt att översätta namn på.