tisdag, februari 12, 2008

2008-14: Carin Gerhardsen: Pepparkakshuset

Pepparkakshuset är den första delen i den nya deckarserien Hammarbyserien som kretsar kring poliserna där. Som i de flesta andra deckarserier så är berättandet inte bara fokuserat på vad poliserna gör för att lösa brotten de står inför utan även på deras liv i övrigt. Vad jag däremot tycker skiljer sig är att de här poliserna inte verkar ha några större problem i sitt privatliv vilket annars tycks vara standard. Den mest centrala polisen lever ett nästan oförskämt lyckligt familjeliv utan vare sig alkohol- eller relationsproblem. Jag tänker inte klaga; det behövs omväxling mot den misär som allt för många deckare placerar sina poliser i.

Efter den obligatoriska prologen som handlar om grav mobbning på ett dagis i slutet på 1960-talet hittas snart det nästan lika obligatoriska liket i en gammal dams kök. Det som är lite udda är att köket inte bär några spår efter strid förutom liket och blodspår på en stol, och framför allt att tanten som bor där inte känner igen mannen som ligger död på hennes golv.

Berättandet alternerar mellan att visa polisernas undersökning av mordet och att följa Thomas, en av de som mobbades. Det är ganska många personer som presenteras i boken, och i början när alla ska introduceras tar det ett bra tag innan man får återse någon person man läst om tidigare. Vad jag antar ska vara det återkommande persongalleriet presenteras på omslagets ena flik och innefattar åtta personer som alla förekommer frekvent. Förutom dessa förekommer naturligtvis en radda misstänkta och diverse bifigurer.

Det här skulle kunna bli rörigt, men Carin Gerhardsen är bra på att att måla upp bilder av personer så att man får en bild av dem och kan hålla ordning på dem. De som är svåra att hålla reda på är två medelålders manliga poliser som olyckligtvis fått de allt för likartade namnen Sjöberg och Sandén.

Förutom det rena berättandet blandas texten efter ett tag även upp med mördarens dagbok som berättar hur morden (det är flera) går till, ibland näst intill frossande i detaljer. Läsaren har följdaktligen oftast mer information än poliserna, även om en del väsentlig information också saknas. Finessen är att det man inte vet är sådant som man inte reflekterar över att man inte vet.

På minussidan känns boken ibland lite ofokuserad. Berättandet hattar ibland fram och tillbaka mellan olika personer för den allvetande men en smula förvirrade berättaren. Det är inget fel på prosan i sig, men strukturen hos boken skulle ha mått bra av att stramas upp lite. Det är inget våldsamt problem -- jag sträckläste boken -- men värt att nämna.

Carin Gerhardsen: Pepparkakshuset
Ordfront, 2008
324 sidor
ISBN: 9789170373459

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

1 kommentar:

Jessica sa...

Tyckte det va ganska ospännande för att vara en kriminalroman. Och skapligt förutsägbar. :)