fredag, juni 13, 2008

Intervju med Andreas Roman

I dag kommer Andreas Roman hit till Du är vad du läser på sin bloggturne. Vi kommer att prata lite om hans skrivande. Välkomna! Sätt er bekvämt och lyssna på mannen.

Jaha du Andreas, det var nästan tio år sedan jag intervjuade dig förra gången. Det har hänt en del sedan dess. Du har publicerat fem romaner till och skaffat dig en blogg. Något annat du vill kompletta med?

Gudars skymning, jag minns den intervjuen. Då var jag ung och arrogant. Det är ju lustigt att man krymper ner i sin ödmjukhet ju mer man lär sig, när det borde vara tvärtom. Å andra sidan var det tur att vara så enfaldig då, annars hade jag inte orkat nå dit jag är i dag. Men för att svara på din fråga, det har blivit ett par noveller också, en för Mitrania som numera finns på min hemsida, en för Schakt och en för ljudboken till Mörkrädd. Och så alla tevespelsgärningar, förstås. Men det är ju ett stort kapitel för sig.

Du har alltså skrivit fler romaner än noveller under de här åren. Tycker du att det är lättare att jobba i det längre formatet, eller beror det på att det är ont om marknader för noveller?

Det är nog lite både och. Noveller tycker jag i och för sig är enklare, de få gånger jag gett mig på dem. Men en novellsamling ställer större krav på kontinuitet än den enskilda novellen, så i slutändan är nog projektet jämförbart med att skriva en roman. Noveller tilltalar mig, men samlingar går trögt även när de är riktigt bra, så jag håller mig till romanerna ett tag till. Faktum är att Mörkrädd var en novell från början, och en del vill kanske mena att den inte är mycket längre än vad som räknas till en kortroman. Fast är väl lite att ta i, men det tangerar kanske gränsen ändå.

Novellen i ljudboken har jag inte läst. Kommer den att publiceras någon annanstans framöver?

Eventuellt i pocketen, men kanske får pocketen ett helt exklusivt material också. Samlaren får det jobbigt, helt enkelt. Gotta catch'em all.

På din blogg är det ofta en del flams och skoj, men i dina böcker är det sällan någon som har roligt; de utmärks av en stark svärta. Vilken av dessa kontrasterande sidor är mest du?

Ha! Jag har undrat varför ingen har ställt den frågan förut så rakt. Och där kom den. Svaret är att när du först träffar mig, så är det bloggAndreas du lär känna. Lite rolig och glad och inte så bekymrad. Sedan, när du lär känna mig, träder andra sidor fram, och de sidorna hittar du i Mörkrädd och Vigilante t.ex.. Inte ens den mest uppenbara platta människa är utan överraskningar eller djup. Sedan så kan humor vara en svärta i sig, och om man ser till den figuren som rör sig på min blogg så är det ju egentligen en ganska missanpassad karaktär. Han lider av vanföreställningar, kan inte hantera ett arbete, har svårt att passa in i sammanhang och finner sig aldrig riktigt tillrätta i tillvaron. Men allt detta beskrivet genom ett väldigt fnissigt filter. Litteraturen är ju dock full av sådana förlagor, som t.ex. Dumskallarnas Sammansvärjning och Tortilla Flat. Så distansen mellan bloggen och romanerna är nog närmare än vad man kan tro.

I den förra intervjun jag gjorde med dig sade du "Jag plottar först, ganska noga i detalj, och börjar sedan skriva, men slutet blir aldrig som tänkt. Historien utvecklar sig efter hand." Stämmer det här fortfarande med hur du arbetar?

När jag läste om intervjun, så förvånades jag över hur bra det stämde fortfarande. Jag är lite mer benägen att ge mig på en text innan jag har alla detaljer klara nu, eftersom skrivandet i sig utlöser nya idéer och dumpar gamla. Man testar lite, helt enkelt. Men överlag så stämmer det bra fortfarande, även om jag har fler verktyg nu och är ännu mer praktiskt i hur jag arbetar. Ibland så viner lappar och anteckningsböcker och skisspapper och grejer all världens väg, det ser ut som om en tornado dragit fram i mitt rum.

Hur skriver du rent praktiskt? Direkt på datorn eller på papper? Arbetar du dig genom en roman scen för scen från början till slut eller skriver du i någon annan ordning? Skriver du på fasta tider som ett jobb eller när inspirationen faller på?

Först är det mycket papper, post its, anteckningar och skisser. Det liknar ganska mycket en förproduktion till en film eller ett spel, med foton, bilder, skisser, kladd och grejer överallt. Sedan, när jag har en bild klar för mig, då går jag till min Mac och börjar hacka in texten. Ibland lite på skrivmaskin också, tidiga utkast för att snabbt få ner mer organiserad text på papper och testa några sidor innan jag drar igång på allvar. Jag brukar kalla det textmassage. Ofta är flödet kronologiskt, men en del stycken skriver jag när de faller på och passar sedan in dem i sammanhanget när det är dags. Jag har inga fasta tider men sätter däremot undan tid i förväg. Om jag säger att jag ska skriva på onsdag kväll mellan 18 och 21, så gör jag det och jag planerar in tiden, hittar inte på annat om jag blir frestad och försöker vara så discplinerad jag kan. Den enda som brukar kunna lura mig från att skriva är min flickvän. På så sätt är hon en buse.

Dina första romaner kom ut på det lilla förlaget Neogames som primärt sysslar med att ge ut rollspel. Nu kommer du ut på Natur och Kultur. Berätta lite om skillnaderna mellan att publiceras på ett litet förlag och ett stort.

Jag kan börja med att berätta en sak som inte skiljer sig, som man kan tro, och det är stämningen. Natur & Kultur är en stor apparat men folket som jobbar där är avslappnade och sköna och vi har väldigt roligt tillsammans. Precis som på Neogames, där alla var lirare av format och vi hade trevligt jämnt. Så storförlag är också snälla. Men de stora skillnaderna är ju förstås det redaktionella stödet, PR-apparaten och att folk är ute och säljer ens böcker på ett helt annat sätt. Man når ut till fler människor och man blir ett namn på litteraturkartan. Men det bästa är ändå att man utvecklas som författare genom att ha folk omkring sig som kan ge goda råd och tips, baserat på många års erfarenhet. Man har helt enkelt mycket att lära och känner att man är i trygga händer.

Du började din karriär med att skriva fem fantasyromaner varav fyra utspelar sig i en rollspelsvärld. Är det lättare eller svårare att skriva i en påhittad värld (med de begränsningar en existernade rollspelsvärld har) jämfört med att skriva i vår verklighet som du gjort i dina två senaste böcker?

Lättare, definitivt. En fiktiv värld äger jag på ett helt annat sätt och kravet på trovärdighet är inte riktigt lika högt. Man kommer undan med mer, helt enkelt. Men det är en svår målgrupp, jag blev ofta sablad rätt ordentligt av fantasyläsare med åsikter och hittade nog mina främsta läsare i gränslandet, hos de som gillar genren men inte dyrkar den fanatiskt. Jag har dock livlig fantasi och många av de svårigheter med att skriva fantasy, kommer ju från att ha fantasi nog att foga ihop en värld som har en intern logik. Dels var ju världen jag vistades i då, redan klar. Men jag hade heller aldrig problem med att föreställa mig hur den skulle funka och att tillföra nya saker till den, just för att fantasin aldrig har varit ett problem för mig. Jag tror många haltar där, både läsare och författare behöver ta ett stort kliv ut i det okända för att det ska fungera.

Även om din fantasytrilogi ofta blev nedsablad så har jag för mig att du låg bra till på SF-Bokhandelns topplistor över mest sålda svenska fantasyböcker med den, så det måste ha funnits många som gillade den.

Ja, och den säljer fortfarande. Jag tror trilogin är inne på sin tredje eller fjärde runda nu. Jag får fortfarande läsarbrev regelbundet från folk som upptäcker trilogin. Jag skulle tro att det är det oblygsamma melodramat som lockar dem, folk dör ju verkligen i slow motion och med stora ord, sådana saker. Sånt som japaner brukar vara bra på.

Skulle du vilja skriva på heltid, eller är det bättre att syssla med det parallellt med ditt arbete med spelen?

Inte heltid, i så fall hade jag gjort det nu. Men en aningen jämnare balans hade varit trevligt. Fast jag får skylla mig själv, det är för roligt att göra tevespel och just när man tänker att nu växlar jag över till mer skrivande, då kommer någon med något nytt skoj och så är man fast igen. Jag driver dock mer och mer mot att få en roll som redaktör och författare i de projekt jag är med i, så bryggan mellan de två rollerna blir mer och mer tydlig.

Förutom att skriva romaner har du även skrivit rollspelsmaterial och du jobbar med att designa datorspel. Kan du berätta lite om på vilket sätt spelerfarenheterna hjälper dig i romanskrivandet och vice versa?

Det har framför allt hjälpt mig i vikten att fokusera på en idé och bryta ner vad den egentligen handlar om. I spelvärlden är det grundstenen för att sälja in en idé, och vi tvingas jobba hårt med konceptets kärna och vår trettiosekunderspitch för att förlagen ska nappa. Det är oerhört värdefullt när man bryter ner en roman på samma vis, eftersom en idé som ska sälja är vad den är, oavsett om det är en roman eller ett spel. Så just i utvecklandet av något från idé till färdigt paket är spelerfarenheten extremt värdefull.

I teorin har mina kunskaper om berättandet och att skriva, varit till stor nytta i konstruktionen av scenarion, karaktärer och manus i spel. Men i praktiken har alltför många politiska och ekonomiska faktorer skjutit hål på allt det där, så det blir ofta pannkaka ändå. Men kanske hade det blivit en fullständigt sönderstekt pannkaka om man inte hade haft lite av författande i bagaget med sig. Och nu är jag på't igen, jag jobbar på ett spel som har stort fokus på manus och story och den här gången är det aktörer med som inte bara tycker att det är viktigt utan förstår varför. Vi talar samma språk. Det är första gången för mig, kanske blir det annorlunda nu.

Dina senaste romaner är kanske inte helt fria från övernaturliga inslag, men knappast heller ren fantasy som du skrivit förut. Vad har du för planer för kommande romaner? Får vi se ytterligare genrebyten? Kanske en deckare som alla andra ger ut just nu?

Ja, det vore ju klokt. Och det skulle nog bli en sjuhelvetes bra deckare. Men jag sysslar inte med sådant. Vi behöver mer spridning och vi behöver vidga det litterära klimatet, och vi ska inte alltid behöva göra det på gamla villkor. Det är ju typiskt att Sverige inte höjer en skräckroman förrän den placeras i ett socialrealistiskt sammanhang i en betongförort och sätter mobbing och utanförskap i fokus. Det är en jättefin bok men den vidgar inte direkt spektrat, och Sverige måste hänga med lite i vad som rullar på de internationella listorna nu och vaska fram sina egna Murakami, Tartt och Auster. Eller King, för den delen. Det är inte deckarlitteraturen som ska ge vika, det är vårt litterära klimat som ska expandera. För fan.

Jag antar att du syftar på John Ajvide Lindqvists framgångar med Låt den rätte komma in. Jag kan på sätt och vis hålla med om att den inte är nyskapande för genren i stort, men samtidigt tycker jag att den varit en murbräcka för genren i Sverige. Det har skrivits mycket både om den och dess efterföljare och om dina böcker på kultursidor som tidigare bara rynkat på näsan åt skräcklitteratur. Nog ser det mer hoppfullt ut för svenska skräckförfattare än det gjort på länge?

Absolut, jag tycker Ajvide är duktig, bra och påhittig och han har öppnat slussen. Jag tror inte heller att hans roman var beräknande i sitt sociala patos, utan att det var vad han ville skriva om och så föll det helt rätt. Och i hans senaste roman tänjer han ju gränserna för det fantastiska på ett sätt som säkert hade varit svårare för några år sedan. Han är helt enkelt en klippa.

Som avslutning, har du lust att rekommendera några böcker som man inte kan undgå att läsa? Helst ett par utländska och ett par svenska.

Då vill jag rekommendera Lone Wolf and Cub, hela serien. Fantastiskt vacker och grym skildring av shogunatets japan, om en herrelös samuraj som valt hämndens väg med sin lille son på grund av ett förräderi han blivit utsatt för. Sedan säger jag Kall Hud av Albert Sanchez Pinol. Modern horror i Joseph Conrad-anda, med stora drag av Lovecraft och lite Jules Verne. Hagelgevärsromantik! Sedan rekommenderar jag alla att ägna sig åt detektivarbete för att snoka rätt på Johan Theorins noveller, som finns i olika utspridda antologier. Och i sommartid, när det aldrig blir riktigt mörkt, så ska man läsa Trollkarlens Hatt av Tove Jansson. Sommar blir aldrig så ryslig och magisk som där.

Hans, en fråga till dig: Hur mörkrädd är du?

Inte särskilt, faktiskt. En sak som jag verkligen gillar med att vara ute och tälta är att det blir riktigt mörkt så att man kan se stjärnorna ordentligt. I stan blir det sällan tillräckligt mörkt för det.

Vad härligt det låter.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

3 kommentarer:

Anonym sa...

den här turnén känns väldigt roman, den pendlar mellan skoj och allvar, den här intervjun var riktigt bra.

Karro sa...

så trevligt med två favoritbloggare på en plats :)

Ulf Herrströmer sa...

Hej Hans,
Blev mycket imponerad av din fina lingång efter så lite träning. Eftersom jag nyss blivit bloggare såg jag din filmsnutt först dag. Är förstås även imponerad av din intressanta och innehållsrika blogg inte minst av den givande intervjun. Startade själv nyligen en blogg som mest handlar om limerickvers där jag just utlyst en limericktävling där 1:a-priset är 5000 kronor och 2:a-priset 2500 kronor. Adressen till min blogg är http://skrattsalva.blogspot.com/
där man kan läsa limerickvers och om limerickvers och mera om tävlingen som pågår september månad ut. Tävlingsbidragen mejlas bäst till tävlingsredaktionen på SONULF FÖRLAG på uherrstromer@gmail.com
Är nyligen pensionerad läkare och sedan jag häromåret vann i en limericktävling för västsvenska läkare har jag fortsatt att skriva i denna genre och gav i höstas ut mina allra bästa limerickar som pocket med titeln Doktor Limericks skrattsalva. Boken finns nu att låna på nästan hälften av landets bibliotek och att köpa hos de flesta nätbokhandlare.
Inbjuder nu dig och dina många bloggläsare till vår tävling.
Kanske är det dags att pröva dina limerick-vingar i hängmattan på semestern och måhända att muntra upp sig med Doktor Limericks skrattsalva? Varför inte just nu pröva att skriva en limerick om något kul under fotbolls-EM eller något annat kul som motvikt till allt elände i vår galna värld?

Ha de
Doktor Limerick