måndag, juli 07, 2008

2008-72: Didi Örnstedt & Björn Sjöstedt: De övergivnas armé

Jag har varit medveten om De övergivnas armé: En bok om rollspel (1997) ända sedan den kom ut men det har inte blivit av att läsa den. Att den inte har något värde när det gäller att sprida kunskap om rollspel har stått klart sedan länge, men eftersom det är ont om böcker om rollspel på svenska kan det alltid vara kul att bilda sig en egen uppfattning om den istället för att enbart förlita sig på recensioner. Tyvärr är väl den här bokens främsta merit att den har gett de värsta paranoida vanföreställningarna om rollspel ett ansikte. Jag orkar inte göra någon genomgång av alla faktafel och mystiska insinuationer boken innehåller. Björn Hellqvist har publicerat en genomgång av alla brister i boken som är mycket mer grundlig än jag skulle kunna åstakomma, så jag hänvisar helt enkelt dit för dem som vill ha alla fel utpekade för sig.

Den enda bok jag kommer på som innehåller samma kombination av faktaslarv, insinuationer och allmänt domderande är Åke Ohlmarks Tolkien och den svarta magin, men den har i alla fall den förmildrande omständigheten för sig att den utkommit på ett litet förlag medan De övergivnas armé utgetts av Norstedts som man kan tycka borde klara av lite bättre faktakontroll än vad den här boken fått (ingen, tycks det).

Boken driver flera teser med ungefär samma substans (det vill säga just ingen), men utifrån olika argument. Här är några exempel:

  • Rollspel är i själva verket inte spel utan läromedel i våld, droger och giftanvändning.
  • Rollspelsrörelsen är i själva verket en militär organisation som när som helst kan byta inriktning och försöka ta över Sverige.
  • Rollspelsrörelsen har kopplingar till scientologin, rasism och satanister.


Det riktigt tråkiga med den här boken är inte att den är så full av faktafel och insinuationer utan att jag tror att den hade en signifikant effekt när det gällde att slutligen knuffa bort rollspel från vanliga butiker och till specialaffärer. När jag började spela rollspel i mitten av 1980-talet kunde man köpa rollspelsböcker i flera olika vanliga leksaksaffärer i Linköping, och så var det i några år till. Jag vet inte i hur stor grad migrationen mot specialbutiker som berodde på vikande försäljning och hur mycket som berodde på moralpanik i media.

Det första som hände var vaga artiklar om att ungdomar hade blivit inspirerade av rollspel att begå våldsdåd eller andra brottsligheter. De här skriverierna hade normalt lika mycket substans som motsvarande skriverier om videofilm, rock'n'roll eller jazzmusik, men (återigen normalt) så är mediadrevets logik sådan att fakta inte spelar någon större roll; det är rubrikerna i de initiala artiklarna som är det väsentliga. Korrigeringar publiceras normalt inte alls, och om de gör det så är det på en undanskymd plats.

Som nästa punkt publicerade Äventyrsspel rollspelet Kult 1991. Det hade publicerats våldsamma rollspel förut, på samma sätt som en krigsfilm eller indianer och cowboys är våldsamt, men Kult var annorlunda genom att vara genomtänkt, personligt och närgånget. Kult är inte trevligt och utger sig inte för att vara det. Det rekommenderades från 15 år, och det finns en mycket god anledning till det. Rollspelet Kult backar inte för att ta upp teman som incest eller våldtäkt, precis som andra konstinriktningar (litteratur, film, drama, etc) kan göra det, men det betyder inte att resultatet är njutbart för alla. Det betyder å andra sidan inte heller att resultatet automatiskt är mindre värt. Det är ingen som tycker att Kung Oeidipus är skräp eller bör förbjudas bara för att pjäsen behandlar incest. Gapet från de mer eller mindre Sagan om Ringen-inspirerade rollspel som då var normen till Kult var stort, och det gjorde att det uppstod en infekterad debatt i media med högljudda krav på förbud.

Slutligen kom De övergivnas armé ut och satte allt detta på pränt från ett respektabelt bokförlag. Jag skulle tro att de flesta som läste den här boken inte hade någon personlig erfarenhet av rollspel och tog dess utsagor för sanna, och det ledde till att rollspel allt mer trängdes undan till några enstaka specialbutiker istället för att som tidigare finnas på hyllorna i vilken leksaksbutik som helst. Med tanke på att de som växte upp med rollspel på 1980-talet numer tillhör den generation som driver leksaksbutiker kanske man kan hoppas på en återgång.

Didi Örnstedt har en blogg där hon ibland lägger ut utdrag ur De övergivnas armé.

Didi Örnstedt & Björn Sjöstedt: De övergivnas armé
Norstedt, 1997
231 sidor
ISBN: 9119719019

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , ,

3 kommentarer:

Karro sa...

Men gudars! Finns det fortfarande någon som hänvisar till den här boken och tror på dess innehåll?? Låter ju helt vansinnigt.

Hans Persson sa...

Jag tror inte att boken får några nytillkomna läsare i dag, om inte annat för att den inte går att få tag i annat än antikvariskt. Däremot tror jag att boken har haft en signifikant inverkan på rollspelsgenren i Sverige tidigare.

Jag tyckte att den var intressant att läsa som ett historiskt dokument, hur många rena fel och töjningar av sanningen den än innehåller (mitt exemplar är numer ledlusat med anteckningar i marginalen).

Johan sa...

Bland annat genom Sveroks arbete tror jag att den allmänna bilden har blivit bättre (fortfarande inte positiv, men "nördar som sitter i föräldrarnas källare" istället för "farliga, psykiskt instabila personer"), men nog kan man fortfarande märka av inflytandet ibland. Själv spelar jag inte rollspel, men jag har dåligt umgänge. :)

//JJ