onsdag, januari 14, 2009

2009-4: Mare Kandre: Bübins unge

När Bübins unge börjar lever huvudpersonen, en ung flicka, tillsammans med en äldre man kallad Onkel och kvinnan Bübin i ett litet hus med en vildvuxen trädgård. De lever ett stillsamt liv, men allt berättas från flickans synvinkel med en kombination av distans till händelserna (som är få) och oförstående, till synes både inför vad som händer och världen i allmänhet.

Lika oförstående är flickan när hon får sin första menstruation, och istället för att fråga någon undanröjer hon spåren så gott hon kan och gräver ner lakanen i trädgården. Efter detta träder Ungen i bokens titel in i handlingen, utan någon förklaring till varifrån hon kommer. Så är det med mycket i den här romanen: saker händer, men man får inte några uppenbara förklaringar till varför. I en del fall är det nog helt enkelt den namnlösa berättarflickan som inte förstår, men annat verkar oklart även för läsaren som försöker läsa mellan raderna. Det finns rätt gott om plats mellan raderna här. Boken är luftigt layoutad och har många korta kapitel, men kräver en hel del tolkning av läsaren. Det tycks inte finnas någon uppenbart "korrekt" läsning.

Till en början fortgår livet som tidigare, bortsett från att Ungen tillkommit. Ganska snart ändrar sig dock allt. Av oklara skäl (återigen) lämnar Onkel och Bübin en dag flickorna åt sig själva och ger sig av. Flickorna går runt i trädgården som blir allt vildvuxnare, kretsar kring varandra, men tycker aldrig om varandra. De verkar aldrig ens prata med varandra. Det är för den delen ytterst sällan det talas alls i romanen; den känns nästan som en stumfilm i bokform. Det förekommer att personer säger saker, men jag tror aldrig att det sker i form av direkta repliker.

Min första tolkning är att huvudpersonens menstruation är en symbol för hennes vuxenblivande, att Onkel och Bübin plötsligt försvinner blir då (om än bakvänt) flyttandet hemifrån och den vildvuxna och föränderliga trädgården utanför det jämförelsevis trygga huset är världen i allmänhet. Det centrala i boken, Ungen, är något som flickan inte kan komma undan men inte heller tycker om (och naturligtvis inte heller förstår); något som är likt henne men ändå inte: jag uppfattar det hela som flickans kamp med sitt undermedvetna eller kanske någon form av mental sjukdom.

Den här boken känns väldigt tät, nästan klaustrofobisk. Dels beror det på att den har få personer och en väldigt begränsad miljö. Den berättas också i presens, helt ur flickans perspektiv vilket gör henne själv nästan osynlig. Framför allt kommer det sig dock av Kandres hypnotiska språk. Det är gott om oavslutade meningar som bara hänger i luften och låter läsaren avsluta dem själv. Beskrivningar innehåller ofta överraskande konstruktioner som ger målande bilder, som "Mitt öra är tjockt av sus, igenväxt av leda".

Det här känns som en bok som vinner på att man läser om den, och antagligen kommer jag att gå och fundera på den av och till ett tag framöver.

Mare Kandre: Bübins unge
Bonniers, 1987
148 sidor
ISBN: 91-0-047225-5

Jag fick den här boken via Bookmooch. Gå med du också!

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

3 kommentarer:

Mina Widding sa...

Haha, nu känner jag att jag måste läsa den här boken (beställde den just på biblioteket tom) trots att jag inte är något fan av Mare Kandre! Måste ju se om jag kan förstå den bättre än dig ;)

Karro sa...

Ja, det låter ju som Kandre i ett nötskal.. hennes böcker är som mardrömmar, där det egentligen inte händer så mycket men stämningen hela tiden är obehaglig och främmande. Jag har aldrig lyckats avgöra om jag gillar hennes historier eller inte; ändå kan jag inte låta bli att läsa bok efter bok. Bübins unge har jag dock inte kommit igenom ännu.

Bokmania sa...

Har inte läst något av Kandre ännu. Verkar spännande.