torsdag, april 02, 2009

2009-25: Alan Warner: Morvern Callar

Morvern Callar är en historia som berättas i första person av Morvern själv (ett namn som jag aldrig stött på någon annanstans, men det kan säga mer om mina kunskaper om Skottland än något annat). Boken börjar med att hon vaknar och upptäcker att hennes pojkvän tagit livet av sig och ligger under julgranen. Nu skulle man kunna tro att hon skulle ringa polisen eller få panik eller så, men icke. Hon kliver över honom och gör det hon brukar. Hennes beskrivning av den här morgonen beskriver hur hon tänder en cigarett med precis samma noggrannhet som den döda kroppen.

I början av boken kämpar hon vidare på sitt jobb i snabbköpet där hon packar upp grönsaker, och på kvällen går hon ut och super sig full. I den lilla skotska hamnstad där handlingen utspelar sig verkar det inte finnas speciellt mycket annat att göra än att supa sig full, så hon behöver inte känna sig ensam om den sysselsättningen.

Väldigt snart kommer hon underfund med (även om hon inte uttryckligen säger det) att pojkvännen är vad som hållit henne kvar i det liv hon levt hittills och som hon väl egentligen inte är speciellt nöjd med. Allt mer gör hon vad som faller henne in och ser vart det tar henne, och boken blir något av en road movie. Morvern odysse genom världen och dess fester framstår, även om hon inte verkar medveten om det, som ett sökande efter vem hon själv egentligen är.

Man får en god närvarokänsla av Morverns direkta berättande. Hennes ideliga blandande av stort och smått känns konstigt först, men jag gillar. Nu har jag läst den i översättning, men språket är lite speciellt med en del påhittade ord förekommer (som "tystsamheten").

Alan Warner: Morvern Callar (Morvern Callar)
Översättning: Jessika Gedin
Månpocket, 1999 (originalet 1995)
243 sidor
ISBN: 91-7643-582-2

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,

2 kommentarer:

Björn Lindström sa...

Boken har filmatiserats också, under samma titel, och jag kan rekommendera filmen.

Åka sa...

Jag tänkte precis rekommendera filmen, men jag ser att Björn hann före! Nåja, jag tyckte också om den.