måndag, juni 01, 2009

2009-34: Joyce Carol Oates: Djur

Joyce Carol Oates skriver ofta rätt svarta böcker. (åtminstone utifrån min än så länge något inkompletta läsning), och den här är inte något undantag. Huvudpersonen Gillian stöter på ett konstföremål som tar henne tillbaka till sin collegetid. Resten av boken går hon tillbaka och återberättar historien om varför det här konstverket påverkar henne.

Efter det första kapitlet som utspelar sig i 2001 är vi tillbaka i 1976. Nästa kapitel tar ytterligare ett kliv bakåt till 1975, men efter det vänder berättandet och rör sig framåt i tiden. Gillian går på college och läser kreativt skrivande och bor i ett studenthem med en handfull andra flickor i samma ålder. Hon och de andra har visserligen många lärare, men det är en lärare som drar åt sig all deras uppmärksamhet: Andre Harrow. På hans lektioner kritiserar man till att börja med varandras dikter, men han uppmuntrar hela tiden flickorna att gå längre. Han vill att de ska skriva sannare, verkligare, intensivare. Han uppmanar dem hela tiden att gräva i sitt självliv, att skriva dagbok, och naturligtvis att läsa upp vad de skriver på nästa seminarium.

Flickorna dras till Andre, och de ställer mangrant upp på hans krav på att hela tiden gå längre. I själva verket är de villiga att gå väldigt långt; längre än de nog borde. Jag ska inte avslöja vad som händer, men historien fortsätter på det mörka spår den redan befinner sig på.

Oates är skoningslös, men hon är det på ett bra sätt. Den här historien kan vara näst intill plågsam att läsa, men man vill inte sluta. Oates frammanar de har flickornas naivitet och desperata försök att vara till lags på ett mycket övertygande sätt.

Joyce Carol Oates: Djur (Beasts)
Bonnier Pocket, 2007 (originalet 2002)
Översättning: Kerstin Gustafsson
159 sidor
ISBN: 978-91-0-011566-1

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,

1 kommentar:

Hellre barfota än boklös sa...

Den boken måste jag nog lägga till min att-läsa-lista. :-)