onsdag, juli 01, 2009

2009-43: Emma Söderhjelm & Olle Sahlberg: Dö och låta leva

Dö eller låta leva ligger i gränslandet mellan deckare och science fiction. Den är konstruerad som en vanlig deckare men premissen för hela handlingen är science fiction: två personer drabbas av olyckor, och ett läkarteam bestämmer sig för att transplantera den enes hjärna till den endres kropp.

Det leder till att en 63-årings hjärna och minnen hamnar i en 23-årings kropp. Hans erfarenheter är naturligtvis användbara, men han får problem med att hans kropps tidigare kriminella förflutna förföljer honom. Läkarteamet som gjort operationen har inte heller helt rent mjöl i påsen. De är i själva verket doktorander som ska jobba med möss av andra anledningar, men de experimenterar med lite egna idéer också, och när de får chansen att prova sina metoder på människor tvekar de inte. Problemet är att de inte kan berätta vad de gjort utan måste hitta på en historia som förklarar patientens återhämtning trots hjärnskadorna.

Det här är väl egentligen bokens problem i ett nötskal. Den försöker att vara en deckare, fast med en sf-idé. Det är inget grundläggande fel med det, men man måste vara medveten om vad man håller på med och vart man vill komma. Här används idén med hjärntransplantationen bara som ett verktyg för att få till deckarhandlingen. Det man vill åt är att skapa en person som gömt en smuggellast med knark men som inte vet var den finns (eftersom han fått en hjärntransplantation efter att han gömde knarket). Det finns just ingen diskussion om identitet: definieras man som person av sin kropp, sin hjärna eller både och? Hjärnan bestämmer sig för att agera som om den verkligen hörde hemma i kroppen den nu befinner sig i och låta sitt gamla liv dö, precis som hans tidigare familj också tror är fallet. Tyvärr finns det väldigt lite problematisering av detta, mer än de rent dramatiska som deckarhandlingen skapar.

Rent hantverksmässigt är boken lite udda. Det som ovana författare brukar ha svårt med är dialog, men den tycker jag fungerar rätt bra. En del av det övriga språket håller däremot inte riktigt. Ibland känns språket lite grand som en skoluppsats med massor av korta meningar med rak ordföljd staplade på varandra. Det skulle behövas mer variation i strukturen.

Boken har sina brister men det är en kul premiss och boken går fort att läsa, så jag tycker att den var värd att läsa trots en del skavanker.

Emma Söderhjelm & Olle Sahlberg: Dö och låta leva
Isaberg förlag, 2008
262 sidor
978-91-7694-774-6

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

2 kommentarer:

Bibbi sa...

Hej Hans!
I ett gammalt inlägg skriver du att du alltid rippar dina ljudböcker. Jag förösöker rippa mina cd-ljidböcker men de hamnar bar i oordning. Något bra tips hur jag ska göra? Tack på förhand!/Bibbilotta

Hans Persson sa...

Jag kan tänka mig två möjliga fel. Antingen lägger du låtarna från alla skivorna i samma katalog utan att se till att de har filnamn så att de hamnar i rätt ordning (mina brukar få heta 1-01, 1-02 osv från första CD:n, 2-01 från den andra osv), eller så har du din mp3-spelare inställd på att spela låtarna i slumpmässig ordning.