måndag, december 14, 2009

2009-107: Stephen King: Christine

Christine är Stephen King från den gamla goda tiden när han inte försökte göra något annat än att skriva skräckromaner, och den sista boken från den perioden som jag faktiskt hade kvar oläst. Med det menar jag inte att hans nyare böcker är sämre -- det är ju en mer erfaren författare -- men på något sätt har de ofta inte samma kompromisslösa driv som hans tidigare böcker har. Å andra sidan har de finess, vilket man inte alltid kan anklaga de tidigare böckerna för.

När Arnie Cunningham ser ett gammalt bilvrak med en till-salu-skylt en dag blir han eld och lågor och köper bilen på stående fot, trots sin vän Dennis protester. Hans föräldrar som tycker att sonen ska ägna sig åt akademiska studier blir inte heller glada när han istället börjar ägna allt mer tid (och pengar) åt att restaurera ett gammalt bilvrak. Till allas förvåning får Arnie bilen i fungerande skick snabbare än väntat, och han lyckas också få ihop det med snyggingen Leigh, även det otippat.

Både Dennis och Leigh ogillar bilen men kan inte riktigt sätta fingret på varför men Arnie slår ifrån sig alla antydningar om att det är något fel på Christine, och han väljer utan vidare bilen före någon av kompisarna. Allt för fort visar det sig att de har fog för att vara misstänksamma, och det blir värre fort.

Christine är uppdelad i tre bitar. Den första och den sista berättas i första person av Dennis. Mittenbiten berättas i tredje person, för under den tiden ligger Dennis på sjukhus och kan inte vara med i händelsernas centrum.

King beskriver highschoolmiljö och amerikansk småstad på sitt vanliga mästerliga sätt. Som läsare får man tidigt små vinkar om var det inte står rätt till, men det är inte alltid man reagerar på dem med en gång. Personbeskrivningarna av framför allt Dennis och Leigh som båda älskar Arnie (som barndomskompis respektive pojkvän) men som också ser hur han blir allt mer fanatiskt fokuserad på Christine är bra; man ser hur de vacklar mellan att vilja stötta honom så mycket det går och att vända sig bort från honom i avsky när han förolämpar dem efter att de varit kritiska mot Christine. De känner på sig att det inte är han själv som talar i de här situationerna, men det är i vilket fall att helhjärtat stå upp för honom i alla lägen.

Verkstadsägaren och skurken Darnell är också en mycket bra karaktär, faktiskt inte alls olik Big Jim Rennie i Kings senaste roman Under the Dome. Han har sina fingrar i mycket ohederligheter i den lilla staden, men inte heller han kan känna sig säker inför Christine och att vara rädd är inte något som han är van vid.

King gör ett bra jobb av att få Christine att kännas som en naturkraft; något övernaturligt och skrämmande som verkar oövervinnerligt, men som Dennis och Leigh i vilket fall på något sätt måste ta sig an för att överleva.

Det här är the good stuff, helt enkelt.

Stephen King: Christine
New English Library, 1987 (originalet 1983)
597 sidor
ISBN: 0-450-05674-0

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

2 kommentarer:

:ESKAPIX: sa...

"Christine" var en av mina absoluta favoritböcker i tonåren. Älskade tanken på en ondsint version av "Herbie". Och de som är lagda åt det hållet kan säkert läsa in en del om "det onda USA" också i form av de kanske största symbolerna för den amerikanska kulturen - bilar och rockmusik...

Boktoka sa...

I den pocketversion som jag läste för många år sedan dök det plötsligt upp ett foto när det var som allra läskigast. Fotot var svartvitt och föreställde ett skrikande skräckslaget ansikte. Jag kan lova att var man bara det minsta skraj när man kom dit, så hade bilden en otäck effekt på pulsen.

Men ingen annan jag pratade med som läst boken hade sett ansiktet och jag började tro att jag hittat på. Så följde jag med en pojkvän till föräldrahemmet och vad stod i hans pojkrum om inte just den pocketutgåvan med bilden.

Någon annan som läst just den?
Och vem kom på att man skulle lägga in en bild för att skrämmas lite extra?