torsdag, september 13, 2012

2012-31: August Strindberg: En dåres försvarstal

Den här boken har en lite komplicerad publiceringshistoria. För att citera Wikipedia:
Boken skrevs på franska 1887–1888, översatt och utgiven på tyska som Die Beichte eines Thoren, "en dåres bikt", 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland. 1895 gavs den ut på franska som Le plaidoyer d'un fou och 1914, efter Strindbergs död, gavs boken ut starkt förmildrad i svensk översättning av John Landquist.
År 1999 publicerades den som nr. 25 i Nationalupplagan med den franska texten översatt av Hans Levander.
Strindberg velade en hel del ifall boken skulle publiceras alls eller inte eller om han bara ville få ur sig berättelsen för att gå vidare med något annat. Till slut blev den alltså tryckt (under visst rabalder) men inte på svenska medan han levde. Även den tyska utgåvan lästes dock i Sverige, så den gick inte obemärkt förbi i hans hemland (vid tiden bodde Strindberg själv utomlands).

Boken är nominellt en roman men det är nog mer korrekt att se den som ett självbiografiskt verk med Strindberg själv och hustrun Siri von Essen i huvudrollerna. Det intressanta är att tänka sig att texten kallas för "försvarstal" (om än för en dåre) och är skriven av "dåren" själv. Som nutida läsare är det tämligen svårt att uppamma något slags sympati alls för den uppblåst egoistiske huvudpersonen. Han pendlar en del fram och tillbaka mellan att älska och hata sin hustru, men ju längre fram i texten man kommer desto mer slagsida åt hat blir det (även om det aldrig slår över helt).

Läsningen är bitvis lite grann som en tågolycka: man vill helst inte se eländet men det är samtidigt väldigt svårt att titta bort. Den semifiktive författaren utgjuter sig allt mer misogynistiskt och faller till slut ut mot allt och alla. Med tanke på att detta är hur han själv presenterar historien och dessutom kallar det "försvarstal" så blir jag väldigt nyfiken på vad som verkligen hände. Är det här den uppstädade versionen eller spelar Strindberg ett metafiktivt spel med sin egen person och framställer sig själv som värre än han egentligen är?

Boken är inte tungläst men jag får nog trots allt klassa den som mer intressant är bra på riktigt. Jag lyckas inte uppamma några som helst sympatier för huvudpersonen och egentligen inte för den hunsade frun heller.

August Strindberg: En dåres försvarstal (Le plaidoyer d'un fou)
Översättning: Hans Levander
Norstedt, 2012 (originalet skrivet 1887-88)
329 sidor
ISBN: 978-91-1-304023-3

1 kommentar:

Lena och Tommy sa...

jag läste denna i somras och tyckte den var så bra, trots att man blir lite upprörd över huvudpersonernas beteende emellanåt!