2013-7: Ingmarie Nilsson: Löpträning

Den här boken är en ganska bred introduktion till löpning och fungerar både för den som inte alls tränat förut och vill komma igång och springa och för den som sprungit en del tidigare men vill förbättra sin löpteknik (som jag).

Här finns ett antal olika träningsprogram beroende på hur långt man vill klara av att springa efter programmet och hur tränad man är till att börja med, men även en massa annan information: olika former av löpträning (pulsträning, intervaller, backträning, fartlek, distanslöpning) men också diverse annan träning som är lämplig i samband med löpning (styrketräning, stretching, teknikövningar).

Det finns också kapitel om mat och näringslära, utrustning och även mindre trevliga saker som skador man som löpare kan drabbas av och vad man kan göra för att undvika dem men även vad man har för möjligheter till alternativ träning om man väl drabbats.

Det som är lite trist att boken bara med ett par ord (och inte speciellt positivt) nämner barfotalöpning. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att man springer helt barfota (vilket inte är praktiskt möjligt under stora delar av året på våra breddgrader) utan även kan betyda att man använder olika varianter av "minimala skor". Själv springer jag (när vädret tillåter) i mina Vibram FiveFingers som bara ger ett tunt lager gummi mellan mig och underlaget, men ingen dämpning (vilket gör att man springer annorlunda).

Ingmarie Nilsson: Löpträning
ICA Bokförlag, 2011
112 sidor
ISBN: 978-91-534-3590-7

2013-6: Robert Kirkman: Köttets lustar

Den förra volymen slutade med att gruppen stod inför hotet om att bli utkastade från det fängelse de tänkt göra till sin bas. Det problemet löser sig i den här delen, men inte på något smärtfritt sätt. Framför allt inser Rick att han blir tvungen att omvärdera sin kraftigt hållna uppfattning om hur gruppen ska sköta sig så han tvingats bryta mot den själv. Det verkar som om han kommer undan den regeländringen utan några större uppror i leden, vilket man annars hade kunnat ana.

Uppror blir det dock ändå, fast i mindre skala. Som titeln antyder så ställer kärleken till problem för en del, framför allt i och med att ett snedsteg inte bara händer utan framför allt observeras av helt fel person. Som om huvudpersonerna inte var instabila så att det räckte sedan tidigare, typ.

Det känns som om det här albumet avslutar ett större kapitel. Det slutar med att Rick håller ett tal där han förklarar hur han tänker nu och hur han tänkte tidigare och avslutar med att de är omringade av döda, men att det är gruppen själva som är de levande döda. Återstår att se om det verkligen läggs i en ny växel i nästa volym. Än så länge har jag en liggande oläst, sedan är jag ikapp den svenska utgivningen och får vänta ett tag mellan varje del.

Robert Kirkman: Köttets lustar (The Heart's Desire)
Översättning: Sara Årestedt
Apart Förlag, 2012
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-3-0

2013-5: George R. R. Martin: A Clash of Kings

Det hände mycket i A Game of Thrones men åtminstone till en del får man nog de den volymen som preparation för vad som komma skall. I en bokserie som består av ett halvdussin delar i tegelstensklass finns det gott om personer och platser att introducera (här måste jag säga att jag hade stor nytta av att ha tittat på de första två säsongerna av teveserien tidigare och därmed ha rätt bra koll på personerna sedan tidgiare).

I A Clash of Kings är det däremot ingen tvekan om att handlingen år loss på allvar. Efter den gamle kung Roberts död har den unge Joffrey hamnat på tronen. Det är ingen brist på hans egen vilja att vara kung men han är även ett fullblodskräk utan några större insikter i vad som krävs av en kung, och det är i praktiken hans mamma Cersei som bestämmer rätt mycket. Eller i alla fall är det så till en början. Ganska snart ändras omständigheterna så att hon inte kan styra som hon vill och tvingas istället lämna över en hel del makt till sin ogillade bror, dvärgen Tyrion. Samspelet mellan Tyrion och Cersei eller för den delen Tyrion och nästan vem som helst som han inte tycker om eller litar på (och det är rätt många) är väldigt underhållande.

I de sju kungarikena som fram till nyss varit enade under järntronen och kung Roberts makt börjar det nu bli rörigt och som man kan ana redan av bokens titel så finns det mer än en person som är sugen på att styra över Westeros. Rätt snart visar det sig att Westeros hyser inte mindre än fem personer som utropar sig själva till kung. Vissa över hela landet, andra över delar. Naturligtvis blir det krig, och här har det varit väldigt praktiskt att ha kartan över landet till hands när man läser för att förstå vad som händer.

Boken är skriven så att varje kapitel utgår från en person som hela tiden finns med i vad som händer i det kapitlet. Ibland fortsätter handlingen mer eller mindre obruten från ett kapitel till ett annat trots att det är en annan person som står i fokus, medan man andra gånger förflyttas långa sträckor till en helt annan miljö och ett annat persongalleri.

Grovt räknat man kan dela upp handlingen i boken i tre delar. Lejonparten av handlingen rör de centrala delarna av Westeros och domineras av Tyrion, Joffrey, Cersei och andra som försöker behålla makten över järntronen samt några av de andra tronpretendenterna (som Joffreys två farbröder Stannis och Renly). En annan del handlar om The Night's Watch som vaktar den enorma väggen i norr som ska skydda Westeros från wildings och annat. Här är det i första hand Jon Snow som står i centrum och jag utgår från att hans äventyr kommer att visa sig väsentliga så småningom men som det är nu händer det ganska lite i de här delarna. Det handlar mer om att Jon och andra reser runt och försöker skaffa sig information, men det är inte förrän precis i slutet av boken som det egentligen hettar till i den här handlingstråden. Fram till dess känns det mest som att den finns där för att vi inte ska glömma bort Jon. Det tredje spåret i handlingen är ännu mer frikopplat från det övriga eftersom det inte ens utspelar sig på samma kontinent. Här handlar det om Daenerys Stormborn som är ättling till den kungaätt som den förre kungen Robert avsatte för att bli kung, och hon betraktar sig naturligtvis också som rättmätig artagare till järntronen. Problemet är att hon inte har någon armé för att ge sitt anspråk på tronen eftertryck, så vad hon sysslar med är att försöka skrapa ihop en sådan. Vad hon däremot har är tre drakar, trots att alla trodde att de sista drakarna var utdöda. Det skulle förvåna mig storligen hon inte kommer att lyckas med detta så småningom. Just nu har hon just ingen inverkan på vad som händer i Westeros (mer än att vara ett diffust och avlägset hot), men det kommer säkerligen att ändras.

Det må finnas några avsnitt som känns lite längre än de hade behövt vara, men på det hela taget känns den här serien mycket imponerande så här långt. Det vimlar av personer men trots det går det faktiskt att håll ordning på dem och känna att de faktiskt är personer med rimliga mål (även om man inte alltid har koll på exakt vad deras mål är). Till viss del har jag hjälp av att ha sett teveserien här, så det ska bli intressant att se hur det känns när jag tar mig an del tre och därmed kör om teveserien. Jag kastar mig nog inte över del tre precis direkt, men nästa säsong av teveserien (baserad på tredje boken) börjar inte sändas förrän i månadsskiftet mars/april. Jag får intrycket att handlingen håller på att sprida sig över allt fler platser allt eftersom tiden går. Jag hoppas att det inte blir för många, så att man hinner glömma mellan varven vad en person sysslade med innan man kommer till ett nytt kapitel om samma person igen. Än så länge är det dock väldigt engagerande, så jag ser verkligen fram emot nästa del. Det värsta är att jag vet att jag bara har tre delar kvar att läsa och att George R. R. Martin gissar att det ska bli ytterligare två, så jag kommer så småningom att läsa ikapp inte bara teveserien utan även bokproduktionen, och där är det inte en säsong varje år som gäller utan en bok vart fjärde år eller något i den stilen. Nåväl. Den dagen, den sorgen. Jag har några tusen sidor att ta mig igenom innan jag kommer dit.

George R. R. Martin: A Clash of Kings
Bantam Spectra, 1999
844 sidor
ISBN: 978-0-553-89785-2

2013-4: Patrick White: Det kluvna minnet

Det kluvna minnet har en lite udda konstruktion i det att den presenteras som en memoar skriven av den fiktiva personen Alex Xenophon Demirjian Gray, men samtidigt är den sammanställd av Patrick White, som också förekommer som en person i handlingen i form av en vän till familjen Gray.

På sätt och vis kan man säga att boken handlar om sin egen tillblivelse, för en stor del av tiden diskuteras det hur Patrick ska hjälpa till att bringa något slags ordning bland Alex alla papper. Andra delar är helt enkelt delar av själva memoarerna från tidigare perioder.

Förutom att man alltså så att säga får en direkt inblick i bokens (hävdade) produktion så får man även en lektion i hur biografi är oskiljbart från fiktion i och med att de texter Alex producerar ofta inte har så mycket med sanningen att göra. Ibland får man flera versioner av någon händelse, andra gånger kan man läsa mellan raderna att tidigare beskrivningar inte verkar stämma och framför allt märker man att vad Alex säger och vad Alex verkligen gör inte alltid har så mycket samband med vart annat.

Det här är en intressant konstruktion, men tyvärr får jag nog säga att boken är mer intressant som litterärt experiment än som faktisk roman. Det är inte förrän precis fram mot slutet som jag lyckas uppbringa något större intresse för familjen Gray (framför allt Alex), och det är i senaste laget.

Patrick White: Det kluvna minnet: Alex Xenophon Demirjian Grays memoarer (Memoirs of many in one by Alex Xenophon Demirjian Gray)
Översättning: Ingegärd Martinell
Forum, 1989 (originalet 1986)
176 sidor
ISBN: 91-37-09455-6

2013-3: Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen

Lillemor Troj är på ytan en framgångsrik författare, men riktigt så enkelt är det inte. När hon träffar sin förläggare för att han vill tala om hennes nya bok blir det förvirrat eftersom hon inte lämnat in något manuskript. Manuset har kommit till förlaget via ett annat förlag och visar sig vara inlämnat av en person som Lillemor känner väl. I själva verket mer väl än hon på ett enkelt sätt kan avslöja.

Lillemor är nämligen ingen speciellt bra författare, men däremot en bra redaktör. Babba som skrivit boken är bra på att skriva, men hennes texter behöver putsas. De har känt varandra länge, och skickade en gång in en text till en tävling som Babba (i första hand, i alla fall) skrivit till en tävling, i Lillemors namn. Den vann, och sedan började snöbollen rulla.

Vid det här laget har Lillemor blivit en upplyft del av det svenska kulturlivet, hon har tagit emot många litterära priser och hon sitter i nobelprisjuryn. Och det är fortfarande Babba som skriver hennes böcker. Problemet är att det nya manuset berättar historien om hur författaren Lillemor Troj egentligen består av två personer, och den som alla tror är Lillemor Troj är inte den som håller i pennan.

Det krävs ingen större detektivinsats för att hitta paralleller till Kerstin Ekmans liv i berättelsen om Lillemor Troj. Uppväxt i en småort (Katrineholm/Kramfors), flyttad till Uppsala, jobbat med film, debuterat med deckare, fortsatt med historiska romansviter (om kvinnor/om fattiga barn), medlem i Svenska Akademien och så vidare. Fler likheter än så här hittar jag inte utan att gräva längre än en snabb titt på Wikipedia, men det spelar egentligen ingen roll heller. Jag tror inte att Kerstin Ekman är Lillemor Troj och att det sitter någon anonym kvinna i en stuga någonstans som är den verkliga författaren till Händelser vid vatten och alla de andra böckerna. Jag tror att det hela är Ekmans sätt att prova den moderna trenden att skriva autofiktion.

Berättandet alternerar mellan bitar av manuskriptet, vad Lillemor och Babba gör i nutiden och skildringar av olika episoder i deras liv fram till nu presenterade i alla fall grovt i kronologisk ordning. De två är väldigt olika men har med tiden vuxit fast i varandra på grund av sin gemensamma försörjning, men det börjar också stå klart att de behöver varandra för att komma någon vart.

Förutom skildringen av deras liv och strid för att komma överens med varandra finns här även en del små glimtar av förlagsvärlden men framför allt (mot slutet av boken) en blick in i hur livet för en akademiledamot ter sig, rimligen med en rätt solig verklighetsbakgrund. Jag får nog säga att boken blir bättre mot slutet när den tar ut svängarna lite mer med Akademien, besök i tevesoffor och så istället för att bara älta Lillemors och Babbas förhållande. Rent prosamässigt tycker jag däremot att den var lite torr, tyvärr. Som litterär konstruktion betraktad var den däremot riktigt kul med olika metanivåer man kan fundera på.

Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen
Albert Bonniers förlag, 2011
339 sidor
ISBN: 978-91-0-012715-2

2013-2: Robert Kirkman: Tryggt förvar

Den förra volymen av The Walking Dead slutar med att gruppen kommer fram till ett fängelse, komplett med inhängnad rastgård och allt. Även om det finns gott om zombies där nu så är det naturligtvis en bra plats att bo på eftersom det är inhägnat och rätt stadigt befäst.

Uppröjningen kräver en del jobb, men ger också ett par oväntade effekter. I ett rum inuti fängelset hittar man fyra män som lever och som visar sig vara fångar. Det är trevligt att träffa på nya människor som inte är zombies, men när de samtidigt är tungt kriminella komplicerar det situationen en del. Förutom det hittar man också fängelsets matförråd, ett konservlager värdigt vilken survivalist som helst.

Som alltid när grupper möts blir det nya möjligheter till interaktioner, och det är inte alltid de går så bra. De tidigare fängelsekunderna tycker att de så att säga har första tjing på fängelset medan gruppen som kommer utifrån dels är fler och dels är avogt inställda till deras kriminella belastning.

Liksom i de tidigare albumen är dödssiffran rätt hög, och det gäller inte bara för zombies. Samtidigt lyckas man få fram de drabbades ångest och förtvivlan varje gång någon dör - de som inte jublar, då alltså. Känslorna är intensiva och det är svårt att hålla ordning i gruppen, men Rick gör sitt bästa för att vara gruppens ledare. Det är inte alla som är helt överens med hans beslut, och även där börjar det knaka i relationerna (och vi får antydningar om ytterligare saker som kommer att kasta grus i den relationen framöver, men än så länge är det mest som en bisats).

Till råga på allt drabbar ett ännu större problem gruppen i slutet av albumet. Framtiden kanske inte var så utstakad som man trodde, trots allt.

Så här långt tycker jag att The Walking Dead klarar av att hålla en hög nivå. Visst är den våldsam och blodig, men action och splatter är långt ifrån seriens raison d'être. Fokus ligger på mänskliga relationer och i många fall är zombierna lika mycket ett främmande och ogripbart hot mot gruppens liv och hela mänsklighet snarare än ett här-och-nu-hot som måste bekämpas med vapen. De tär minst lika mycket mentalt som fysiskt på gruppen.

Robert Kirkman: Tryggt förvar (Safety Behind Bars)
Översättning: Sara Årestedt
Apart, 2012
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-2-3

2013-1: Belinda Bauer: Ni älskar dem inte

Ni älskar dem inte är en rak uppföljare till Belinda Bauers tidigare Mörk jord och Skuggsida. Jag tyckte bra om den första och var lite mer tveksam till den andra. Den här är på det hela taget en vändning uppåt igen, om än inte till samma nivå som den första.

I den lilla byn intill Exmoor-heden så försvinner en dag en pojke som sitter i en bil och väntar på mamma och pappa. Det enda spåret är en lapp med texten "Ni älskar honom inte". Det dröjer inte så länge innan försvinnandena blir fler enligt precis samma mall.

Tyvärr går den här boken i samma mall som många andra deckare att låta en och samma person drabbas av brott efter brott. På samma sätt som det är helt orimligt att hundratals människor skulle mördas i Midsomer så är det inte troligt att samma familj skulle drabbas av tre spektakulära brott i rad (så klart utredda av samma poliser); det är otroligt nog att dessa tre brott skulle drabba samma ort.

Om man bortser från detta (man behöver inte ha läst de tidigare böckerna) så tycker jag att spänningen byggs upp bra. Poliserna famlar i mörkret, de kursiverade avsnitten ur brottslingens perspektiv är tacksamt få och korta (och inte ens kursiverade) och de boende i byn blir allt mer oroliga, så klart.

När det börjar dra ihop sig till upplösning så får vi plötsligt se vad som hänt med de bortrövade barnen, och handlingen börjar alternera mellan dem och poliserna. Det här känns lite omotiverat; mest som ett sätt att få oss att tycka ännu mer synd om dem när vi ser vad de drabbats av. Jag tycker att det är onödigt. Dessutom så kommer slutet på boken väldigt plötsligt, som om författaren drabbades av en hastigt annalkande deadline. Det känns hafsigt på slutet. Bauer kan bättre än så, det är tydligt från den första boken.

Det som gör mig hoppfull är vad som händer absolut sist i boken. Det verkar troligt att nästa bok kommer att handla om något helt annat, och det tror jag är en bra idé.

Belinda Bauer: Ni älskar dem inte
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2012
407 sidor
ISBN: 978-91-7499-111-6