Vi befinner oss några decennier framåt i tiden, och ett stort krig har gjort det omöjligt att leva på markytan. Få människor återstår, och de har tagit sin tillflykt till Moskvas tunnelbana, en gång byggd för att vara en atombombssäker bunker och världens djupast belägna tunnelbana.
Vi får aldrig reda på om människorna i moskvametron är de enda i världen, men de har i alla fall ingen kontakt med några andra utanför. Förutom att miljön är otrevlig utanför med strålning och sådant så finns det även andra problem: mutanter har tagit över på ytan och attackerar alla som vågar sig ut. Samtidigt är det svårt att överleva helt under jord, så människorna i underjorden skickar ibland ut expeditioner till ovansidan för att samla förnödenheter och saker som kan komma till användning i största allmänhet. (Som en vink till bröderna Strugatskij kallas de som ger sig iväg på expeditioner till ovansidan för stalkers.)
Huvudpersonen i boken, Artiom, är dock ingen stalker utan en yngling som får för sig att ge sig av från den station i utkanten han bor på. Han träffar en man som säger att han passar in på något slags profetia, och att han ska bege sig till den mytiska stationen Polis i den andra änden av metron. I början av boken finns en karta över tunnelbanan, men tyvärr är den inte komplett. Det finns rätt gott om stationer vars namn inte är utsatta men som det trots det refereras till i texten, och jag har svårt att se att det på något sätt skulle hjälpa till att hålla spänningen uppe; snarare är det bara irriterande att ofta sväva i ovisshet var handlingen befinner sig. På samma sätt refereras ofta till linjernas snarare än stationernas namn, och de saknas också på kartan.
Artiom hamnar i det ena äventyret efter det andra, och en av de gemensamma nämnarna för dem är att de tar honom från en station till en annan i ett rasande tempo. Ibland känns det som att handlingen är konstruerad för att förevisa så många av stationerna som möjligt samtidigt som den noga undviker att ta Artiom dit han faktiskt vill. Artioms ungdom och oerfarenhet gör honom till en utmärkt huvudperson eftersom det mesta han träffar på är okänt för honom och måste förklaras.
Även om det blir mycket miljöbeskrivningar så känns det egentligen inte som något problem, för de är en av bokens styrkor. De mörka och hotfulla tunnlarna i en tunnelbana gör sig utmärkt för en klaustrofobisk upplevelse, och det är inte någon brist på hot i de mörka vrårna i tunnlarna.
Metro 2033 har även gjorts till ett datorspel, och jag kan tänka mig att den här miljön passar bra för det.
Stationerna i metron har ofta gått ihop i olika förbund, som ett slags väldigt små nationer. Det är väl på sätt och vis naturligt, men det känns som om det blir väldigt få människor i varje med tanke på vilka rustningsansträningar de trots allt lyckas göra. Vad som är påfallande är också hur knäppa många av regimerna på stationerna är; här finns både religiösa och politiska extremister, och alla försöker de konvertera så många som möjligt till sina egna åsikter.
Jag är lite kluven inför
Metro 2033. Om man bara ska se till handlingen så är den tämligen banal, men miljöerna och stämningarna är väl genomförda; man kan verkligen känna den krypande närvaron i en del av de mörka tunnlarna som Artiom ger sig ut i. Människorna runt omkring honom är ofta rätt extrema, men det är en extrem miljö de befinner sig i så det får man väl räkna med. Människor under press gör konstiga saker. Sammanfattningsvis är det här en intressant bok trots sina brister. Med tanke på att det är en debutroman så ska det bli intressant att se vad författaren producerar framöver.
Dmitrij Gluchovskij:
Metro 2033 (Метро 2033)
Ersatz, 2009 (originalet 2005)
Översättning: Ola Wallin
463 sidor
ISBN: 978-91-88858-90-0
Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, dmitrij gluchovskij, metro 2033
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, dmitrij gluchovskij, metro 2033
intressant.se
Inlägg
Den senaste boken i serien om Konrad Sejer ligger relativt nära en vanlig deckare, men som ofta i Karin Fossums böcker så är det inte i första hand brotten som sådana som är i fokus. Det är istället de effekter som brotten får som är det mest intressanta, både hur det påverkar brottsoffren men också den som är den skyldige.
